Känslor som vrak kan framkalla

Jag glömmer aldrig den första gången jag på allvar började tänka på vilken tragedi det verkligen kan bli när ett passagerarfartyg sjunker.

Känslor som vrak kan framkalla

Varje gång jag åker båt eller färja, speciellt kvällstid, så tittar jag ner mot havets djup och känner en fruktan och panik. Ännu värre när man också har barn och vet att det finns föräldrar som tvingats hoppa ned i det becksvarta, kalla, havet tillsammans med sina barn för att båten håller på att sjunka. Den känsla som infinner sig efter att sådana tankar fått ta plats inom mig är svår att bli av med. En förtvivlan, en fruktan, en uppgivenhet och rädsla.

Hålla sig ifrån vatten

Ibland tänker jag att det bästa vore att hålla sig så långt ifrån havet som möjligt, speciellt med barnen. Men samtidigt så blir det en oerhörd begränsning i livet och det finns ju så mycket härliga saker förknippat med havet också.Därför har jag valt att inte begränsa mig utan istället försöka kontrollera rädslan, även om den lyckas ta över emellanåt. Men även om jag i de flesta fall klarar att hantera fruktan inom mig så vilar den alltid inom mig och kan väckas av ord, tankar, sånger, filmer eller nyhetsartiklar.

Jag kommer aldrig att komma över den rädslan som föddes den dagen i klassrummet när jag först insåg vidden av ett sjunket skepp. Vi hade historielektion och jag var en av dem som verkligen såg fram emot att lära mig en massa under dessa lektioner, jag har alltid gillar historia. Mina klasskamrater var dock inte lika sugna som jag på att lära om gamla presidenter och varför olika krig har startats, hur länder har byggts och annat som tillhör en viktig del av vår historia.

Titanic

Den där dagen skulle vi lära oss om katastrofen med fartyget Titanic. Istället för att börja traggla fakta och årtal så satte vår uppfinningsrike och passionerade historielärare på en sång av Michael Wiehe. När han ställde fram musikspelaren så blev det, tro det eller ej, lugnare i klassen och allas uppmärksamhet riktades mot läraren. Han sa fortfarande ingenting utan tryckte bara på Play-knappen och satte sig ned och blundade. När de första orden “Det började som en skakning på nedre däck. Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.” i sången hördes så blev alla knäpptyst. Under hela låten satt alla, även de mest stökiga eleverna, helt stilla och lyssnade. Det var ett magiskt moment. Aldrig tidigare hade vi allihopa varit så fokuserade och så tysta. När låten var över satt vi alla tysta ett tag, jag tror att det var många tankar som gick hos de flesta. Sången Titanic (andraklasspassagerarens sista sång) med Michael Wiehe gav oss insikt. Det var ett oerhört smart drag av läraren att spela upp låten istället för att öppna boken. Utifrån låttexten, som är oerhört stark, så diskuterade vi hur det kunde hända och hur det har påverkat oss och färjebranschen.

Från transport till nöje

Från transport till nöje

På den tiden när Titanic sjönk, 1912, så handlade det mest om att transportera sig från A till B när man tog en färja. Även om miljöerna för förstaklassens resande var lyxig med champagne, bordsspel, musik och dans så var det ändå i grund och botten bara en transport.

Det är skillnaden jämfört med dagens passagerarfärjor. Ta bara exemplet Estonia. Nog för att de även transporterar människor för att nå annan destination men huvuddelen åker ändå för nöjes skull på dessa färjor. Att för en stund få koppla bort allt och istället äta hisnande buffé, dricka billiga drinkar, spela på roulette eller kanske någon spelautomat, slappna av i bubbelbadet och kanske dansa en sväng. Icke att förglömma är shoppingen av taxfree-varor. Men även där förändras det, beteende och fokus blir annorlunda. Färre människor spelar på bordsspelen och fler väljer onlinespel på sajter som pokerstarscasino.eu eller liknande. Det finns regler kring spel ombord vilket gör att dessa spelautomater och övriga casinospel inte alltid får vara öppna. En spelsajt är alltid öppen, så länge det finns wifi förstås. Sedan det också blev lite mindre billigt att handla alkohol och parfymer och liknande ombord så har även den delen förändrats. Men tanken på alla glada, dansande, spelande, skålande passagerare som följde med Estonia ner i havets djup är outhärdlig. All den glädjen som bara förbyttes mot panik och dödsångest. När man tänker på ett vrak så kan man tänka på det på lite olika sätt. En del människor kanske enbart ser det romantiska i gamla vrak vilandes på botten i ett kristallklart söderhavsvatten där man kan dyka och upptäcka färgglada fiskar. Andra kanske istället ser mystiken på det sätt som ofta visas på film. Ett sjunket skepp som vilar med en gömd skatt. Men jag tror att det finns fler som jag som bara ser människoöden och tragik kring varje vrak på havets botten. Jag kommer nog att få kämpa mot den bilden i mitt huvud för resten av livet, men jag kommer inte att sluta åka båt.