Varför Titanic fascinerar oss #2

Det var tyst på livbåten. Ingen sa ett ord, vill Dorothy minnas. Det fanns inget att säga. Vi stod inför den iskalla natten och allt högre vågor. Dorothy hade uppmärksammat att möjligheten fanns att hon inte skulle överleva natten. Hade meddelandena som skickats iväg inte nått fram? Möjligheten att de långsamt skulle färdas genom den iskalla natten var plötsligt högst verklig. Vid morgonen den 15.e april hade passagerarna i livbåt nummer 7 sett rader av ljus och rök som steg långt iväg. Vi värmde oss själva så gott vi kunde medan vi såg hur den svarta röken kom allt närmare och närmare. Och sedan kunde vi se hur ett stort ångfartyg kom mot oss.

Rodde mot räddningsbåten

Männen på livbåten vars händer nu var frusna av kylan rodde med deras sista krafter mot fartyget Carpathia som hade tagit emot nödsignalerna som skickades från Titanic. De hade rest över 25 mil i ett försök att rädda de överlevande från fartyget. När solen steg upp på morgonen den följande dagen lade Dorothy märke till hur ett par kuddar flöt förbi dem. Hon kom ihåg dem då hon hade sett dem från soffor inne i Titanic. Morgonljuset vilket snart lyste starkt hade också avslöjat hur många isberg som var runt dem.

Klättrade upp på repsetgen

Runt klockan 06.00 på morgonen hade livbåten som Dorothy Gibson befann sig på kommit upp jämsides med Carpathia. Ett kort stund därefter hade hon klättrat upp på repstegen som de hade skickat ner från däck. Hon hade fortfarande på sig hennes balklänning som nu var blöt, då hon blev bemött av James Rusell Lowel och hans fru, som frågade om hon ville dela hytt med dem. Efter att hon hade ätit frukost gick hon till hytten där hon sov under de kommande 26 timmarna.

Framme i New York

Jules Brulatour funderade över om han skulle åka och filma när Dorothy kom ram till New York. Han var en av de första som insåg nyhetsvärdet i att Titanic hade sjunkit. Och att en stjärna som färdades på fartyget mirakulöst hade överlevt katastrofen och nu äntligen var tillbaka på fast land var en historia som var väl värd att berätta tyckte han. Men kort därpå fick han nys på en ännu saftigare historia. Information om förlusterna på Titanic var missvisande. Först hade några tidningar publicerat att alla på fartyget hade överlevt resan. Men Kapten Arthur Rostron som åkte på Carpathia hade stoppat all kommunikation till medier. De fick enbart använda sig av deras kommunikationsmedel för att kontakta sin familj. När Carpathia seglade in till New York – en stormig natt den torsdag den 18:e april – var det massor av mindre fartyg som följde efter dem. På varje fartyg fanns det journalister från alla stora mediebolag som desperat försökte få nys på vad som skulle bli den största historian i modern tid. Från megafoner på fartygen ropade de om hur mycket pengar de var beredda att erbjuda för att få värdefull information från någon av överlevarna. Men båtarna kom och gick men ingen valde att prata med dem under tiden.

Framme i New York